Eftertanke.
Dagens datum påminner inte oss om semmeldagen utan om den dagen då min älskade sambo, min underbara svåger och fantastiska svärfar förlorade sin mamma och fru i den där jävla cancern. 5år har gått och jag som aldrig fick träffade henne sörjer den svärmor och farmor till våra barn som vi aldrig fick uppleva. Det är orättvist, det gör ont och det plågar mig att påminnas om det hon hade kunnat vara för oss alla, om bara den där sjukdomen inte tagit henne ifrån oss. Vidrigt är det, och att Oskar, Fredrik och Peter endast kan ge Maja, Lilia, Charlie och bebisen minnen genom berättelser och bilder på henne gör mig så ont, det är inte rättvist mot någon. Hon förtjänade att leva, det är ju helt klart. En solskenskvinna med skrattet och kärleken nära, som gjorde allt för sin familj och sina vänner, så ser jag henne framför mig. En farmor som hade överöst sina barnbarn med så mycket kärlek, trygghet och kunskap, det gör mig så arg att det inte fick vara så. Jävla jävla cancer.
Livet. Döden. Ovissheten och närheten mellan de två. Vissa dagar påminns man mer än andra kring hur skört allt är, inte den tacksamhet vi ska ha över den tiden vi får.
Att sakna någon man aldrig fick träffa. Så märkligt, och sorgligt och frustrerande. En stor sorg i våra liv.
Två tjejer som förtjänat en farmor i livet. Och en farmor som förtjänat att få uppleva sina barnbarn ♥
