first day of my life

Nu ligger jag i soffan med godispåsen jämte mig, men mitt sockerberoende som var helt galet innan jag blev gravid är liksom ganska hanterbart och jag har knappt ätit godis sen vi plussade på stickan, har liksom inget sug efter sött, mer salt och mat liksom, det söta gör illamåendet nästan värre ibland. Kristallen står på i bakgrunden.. Maja och jag sov en två-timmarslur i eftermiddags så hon fick vara uppe lite längre idag, hoppas hon somnar gott nu och sover hela natten. Jag såg igår att en hörntand har kommit upp och den andra därnere är påväg så inte så konstigt hon är lite orolig på nätterna just nu, det gör väl ont såklart.

 

Hon har varit så härlig idag, glad och sprallig och ja, just nu är hon faktiskt väldigt enkel att ha att göra med, inte alls mycket trots och gråt och argt, utan sålänge man förbereder och påminner så går det mesta faktiskt väldigt smärtfritt :) Att hon är den roligaste jag vet att umgås med gör ju inte saken värre, jösses som hon får oss att skratta, för jämnan. Hon är en riktig tok.

 

Roligare än såhär blir det inte idag känner jag. Igår var vi i varamon på eftermiddagen efter Oskar kommit från jobbet, solen lyste och det var så fint därnere. En mysig stund helt enkelt ♥

 

Ett big nono, tycker jag, alla tycker och gör olika, är att kolla mobilen när man är på lekplatser och liknande. Idag gick vi till en lekpark nära bibblan efter vi lånat böcker och suck alltså, varenda mamma (var bara mammor där) stod eller satt på nån bänk med mobilen i handen. Barnen lekte själva, försökte få uppmärksamhet, en liten tjej i Majas ålder ramlade rakt ner med ansiktet först i sanden för att mamman inte hade tid att hjälpa henne ner från en ställning. Hon kollade väl senaste instagrambilderna... Mamman som gungade sin knappt 1års dotter och puttade vid rumpan så hon kunde kolla Facebook eller nåt samtidigt... Vad hände med att uppleva saker tillsammans, prata med sitt barn om hur det känns att gunga högt eller hur fort man kan åka i rutschkanan, det är ju så viktigt för både självkänslan och talet.. Jag älskar inte heller varje minut jag måste sitta och äta sandspagetti, men jag gör det, samtalar och får så mycket tillbaka, ibland meningar som man kommer minnas alltid!

 Maja "lagade mat" i tågvagnen, och jag studerade dessa föräldrar och blir så ledsen, att de inte ser barnens försök att bli uppmärksammade... Sjävklart ska barn lära sig leka själva också, men det betyder ju inte att man kan ta sig rätten att försjunka ner i sin telefon och glömma omgivningen.

Jag tog faktiskt upp telefonen för att ta några kort till bloggen, men fick skäll direkt, "inte klick mamma"... Så det var bara att stoppa ner den i väskan och äta vidare på min sandmåltid, mysigt hade vi iallafall!

INTE klick mamma!

Nu är jag besviken på dig mor... Haha.

Har Idol på i bakgrunden, druckit en kopp te, ätit en knäckemacka och ska försöka hålla mig vaken till iallafall 21. Imorgon ska Maja och jag ha en mysdag, umgås med mormorn som äntligen är hemma från Japan, gå till biblioteket och lekparken och ja bara mysa. Det enda som är positivt med denna sjukskrivning är ju möjligheten att kunna vara med Maja lite extra när jag annars skulle ha jobbat. Hon har gått 9-14 tre dagar i veckan de här veckorna, jag har liksom inte mage att ha henne där heltid, även om jag skulle få det. Även om jag inte har orken att göra så mycket på dagarna som vi kanske annars brukar göra så är det så mysigt att ta dagarna som de kommer, oftast är ju Maja nöjd bara man leker med henne, och kräver inte mer än ens uppmärksamhet, så det är ju bara att sitta med på golvet och leka på hennes villkor. Att få sova en timme mitt på dagen gör det hela extra härligt såklart :)

 

Något som är mindre härligt är en gen i mitt blod, som jag fått av min far, som gör att jag som kvinna löper större risk att få blodpropp under graviditet och förlossning, och till denna graviditet har riktlinjerna ändrats så jag ska ta dessa sprutor en gång om dagen från nu fram till att bebisen är 6veckor gammal. Med Maja behövde jag bara ta det från förlossningen och 6veckor framåt. Så nu är det alltså sprutor som gäller fram till Mars... Spännande. Minns att jag fick snygga blåmärken på hela benen förra gången, och nu tar jag dem i magen så det blir väl intressanta magbilder framöver... Allt för att jag och lilla bebisen inte ska ta några risker, såklart, men känns inte speciellt exalterande för övrigt.

 

Till något roligare 💜 i fredags var vi och gjorde kub-test, ultraljud och fick se vår stjärna i magen. Så himla häftigt, så liten men ändå så klar med armar, ben en liten näsa och mun. Maskinen var tydligen väldigt ny och man såg detaljer på ett helt annat sätt än med Maja i magen. Varenda tå kunde man se och bebisen sprattlade runt därinne och verkade nöjd och glad. Blev framflyttad några dagar så nu är det beräknat i slutet av feb istället för 1mars. Alltid skönt att ha gått fler dagar än man tänkt, även om jag räknar med redan nu att gå över eftersom maja kom 11dagar efter bf, lika bra att vara förberedd den här gången :). Magen växer så det knakar, det syns så mycket fortare den här gången och jag inser att en inventering i garderoben behövs och en hel del plagg kan plockas undan ett halvår minst 😛.

Nu ska jag tända lite ljus, värma lite te och göra det bästa av kvällen och hoppas att jag mår magiskt bättre imorgon.. Ha en trevlig kväll :)

Resultaten var bra, ductus som det heter finns kvar, ett minihål på nån mm bara som hon tyckte naturen skulle få laga med tiden, det är ingenting som påverkar hjärtat alls! Tack tack tack och lov för det! Återkoll om några år för att se vad som hänt, men vi ska leva på som vanligt :). 1% av barnen varje år föds med detta, vad är oddsen att Maja var just en av dem, och just det barnet som också fick hypotyreos (som är extremt ovanligt). Snacka om att vara en på miljonen speciell 💕! Jag är så stolt över dig, och över att få vara din mamma.

Dagarna går, månaderna går, åren går och nu är det 2,5år sen vi träffades för sista gången, Landola och jag ♥. Sorgen är annorlunda nu, saknaden finns där alltid, men det gör inte ont jämt, det är mer en tyst längtan efter det som var, och ibland väller känslorna och minnena upp, och då gör det ont. Vissa ärr läker aldrig. Hon var ju "bara" en häst, men hon var min, bara min. Min livlina ibland, min trygghet och min identitet. Jag var en hästtjej, och min häst hette Landola, och jag älskade henne av hela mitt hjärta, varje sekund av de år vi hade tillsammans. Jag sörjer att jag tappat min identitet, att jag inte längre räknas som en i stallgänget. Jag önskar så att hon fanns här, att jag kunde få ta på henne igen, pussa den där mjuka mulen och ge henne all den trygghet som hon behövde. Jag ältar ganska ofta på kvällarna innan jag ska sova, den där sista dagen i hennes liv. Hur vi satt och Strömsholm hela dagen och väntade på att försäkringsbolag och veterinärer skulle komma överens så att hennes liv kunde avslutas däruppe. Hur veterinären sa att det inte fanns något hon kunde göra för henne, att det inte fanns nåt bot för hennes onda ben. Det gjorde så ont, jag minns att jag, även fast jag var förberedd på det värsta, totalt bröt ihop och Landola bara stod där jämte mig i gången, och mitt hjärta måste ha gått i miljoner bitar just i den stunden. Mamma och Martina var där, och jag tror vi alla sörjde den förlust vi skulle behöva uppleva samma dag. Fina fina Landola, som var så självklar i vår familj. Nu fanns hon inte där längre...

 

Hon skulle ha fyllt 20år i år om hon levt. Jag önskar jag hade kunnat ge henne ett långt liv, mycket längre än vad hon fick. Jag önskar vi fått mer tid tillsammans.

 

Du & jag. Jag kommer aldrig att glömma dig, du var mitt livs kärlek på så många sätt.

 

Maja vaknade vid 00 inatt och ville komma över till mig och hon var varm som ett element. Sen sov vi båda oroligt båda två, vaknade 9 imorse och visst hade hon feber lillskruttan. Så vi har myst inne mest, gick iväg till stallet en stund med Maja nerpackad i vagnen men hon tyckte det var halvkul i regnet så jag gick dit själv en stund senare på em sen, skönt att få lite luft och se fina hästar.

Nu blir det en lugn kväll och hålla tummarna att Maja vaknar frisk imorgon. På torsdag ska vi in och göra ultraljud på hennes hjärta igen (hon hade blåsljud på hjärtat som nyfödd, som inte riktigt hade växt igen när vi kollade med ultraljud runt 1år men läkaren sa att vi inte skulle tänka på det och att det antagligen skulle växa igen av sig själv så jag har inte tänkt på det så mycket, förän kallelsen kom, ångest.) Får verkligen hoppas det läkt nu så vi slipper ha detta i bakhuvudet mera, men annars har de säkert en plan, man måste lita på dem. Men kul ska det inte bli, och jag är orolig för hur Maja kommer vara, hon tycker ju inte om främlingar, och definitivt inte nån som tar på henne... Men det är de säkert vana vid på barnsjukhuset så försöker att inte tänka på det. Min älskade unge, väl genomsökt är du trots att du fortfarande är så liten 💜.

mys och lång sovstund på em. Jag la mig jämte som somnade gott jag också. Min älskade familj 💕.

Sen blev kropp och knopp trött och jag vilar och mår illa deluxe medan Oskar försöker underhålla en trött Maja därnere, hon fick skippa vilan idag så det blir nog en tidig kväll för henne :).

Ikväll är jag ensam när Oskar ska in till Vadstena med några vänner och lyssna på när bandet spelar på slottet, så kanske bloggar vidare då om jag inte somnar samtidigt som Maja ;).

Imorgon blir det nyrk och hästtävlingar, hurra!

En annan dag, en promenad i skogen efter frukost, fördelen med landet :).

Maja fyller 2 år imorgon. Hon känns så självklar och som hon alltid funnits hos oss, men ändå känns det helt surrealistiskt att det redan gått 2 år sen den där dagen 2012, som vi längtade ihjäl oss efter. 11 dagar efter utsatt datum bestämde hon sig tillslut för att komma, och sen den dagen är ju ingenting sig likt. Den där kärleken som alla pratar om, som man inte kan förstå förän man fått ett barn, den knockar en totalt och förälskelsen blir bara starkare för varje dag som går. Nu 730 dagar senare så är jag så hopplöst tokkär i vår galna unge så ibland vet man varken ut eller in. Alla saker man trodde skulle bli så enkla, att säga nej, och vara konsekvent, ja de blir mer komplicerade ju längre tiden går, och ju smartare Maja blir, hon börjar verkligen lära sig knepen för att komma undan eller att få som hon vill. Jag tänkte försöka beskriva det här yrvädret, och hur hon är just nu, för att kunna gå tillbaka och minnas sen, för även om alla åldrar och månader har sin tjusning så är det nog nu som jag njuter mest (och sliter mitt hår mest) av att vara mamma, just för man får så mycket tillbaka, man leker mer tillsammans och upptäcker saker genom språket som jag aldrig trodde jag skulle tycka var så roligt.

 

Hon är ju väldigt glad, och busig, men har en allvarlig fasad mot andra till en början. Det är nästan bara hos våra familjen som hon är helt "sig själv" från början, annars är hon lite blyg och vill gärna förtydliga "här är mamma/pappa" till alla som försöker prata med henne. Hon är lite tillbakadragen till en början när vi är hos vänner, men börjar oftast slappna av efter en stund, och är då "som vanligt". Hon hälsar glatt på människor i affären och på stan och skriker hej då när vi går. Hon är väldigt artig, och säger oftast "tack så mycket" utan att vi behöver påminna henne, och ber snällt när hon vill ha någonting. Jag blir förundrad ibland över hur det kommer sig att det kommer så naturligt för henne, men både jag och Oskar är väldigt noga med att tacka och så vidare så jag antar att hon bara härmar oss. Fint är det iallafall, och det gör mig väldigt stolt. Hon har under sommaren blivit en hejare på att leka själv, och kan fixa med sitt kök och sina dockor länge innan hon vill att man ska vara med. En milstolpe som vi väntat på. Nu kan man säga åt henne att vi måste laga mat/städa/göra nåt annat och det accepterar hon och börjar leka med någonting utan gnäll (oftast såklart).

 

Hon har kommit på den fina grejen med att kunna säga "måste bara göra det här först" när man ber henne städa, äta upp eller typ borsta tänderna. Då ska hon bara göra "det och det och det" innan, och även om det är galet gulligt så är det tokirriterande när hon ska börja argumentera kring saker som hon "måste göra" innan vi kan ge oss iväg eller gå in, eller gå och lägga oss. Hon kan bli en framtida politiker om hon fortsätter på den här banan. Hon är fantastiskt med sitt språk. Gör sig nästan alltid försådd, och påpekar när vi fattat fel, och försöker säga om så att vi förstår. Hon pratar i långa meningar och även om orden ibland hamnar i fel ordning så gör hon ett helhetsintryck som väldigt "stor" i språket. Nu har hon börjat lära sig hela sånger som hon ska gå runt och sjunga. Hon kan "blinka lilla stjärna, imse vimse spindel, upp-och ner-visan, pippi, björnen sover, baka baka liten kaka och ett gäng andra visor som vi har på en cd i bilen. Hon räknar 1-10 ibland men det blir oftast lite snurrigt, men ger man genne tid så räknar hon ordentligt. Hon är som en svamp just nu märker man, lär sig saker och ord fort och härmar för att vilja lära sig. Hon lyssnar på långa sagor och sitter gärna och bläddrar själv i tidningar och böcker, och "läser". Ibland kommer hon ihåg texten och försöker återberätta och ibland hittar hon på eget, totalt ursött :).

 

Hon får inte så ofta raseriutbrott längre, utan det går oftast att gå runt "problemet" med hjälp av mutor av olika slag, men ibland är hon oresonlig, men oftast kommer hon och vill kramas och tröstat efter en stund när hon förstått att det inte hjälper att bli arg. Hon är väldigt mysig, mest mot mig, vill gärna kramas, pussas och gosa, ibland kan hon bli helt tokig och nästan gosa sönder mig, och då blir man ju helt tårögd av lycka. Hon sover hela nätter nästan jämt, oftast en stund i sin säng och resten av natten mellan oss, och det trivs vi alla med.

 

Hon är verkligen helt magisk och underbar, såklart, och det bästa jag vet. Det finaste i världen och allt vi någonsin önskat. Att få dela dagarna tillsammans och upptäcka världen stort och smått gör livet komplett ♥