en tyst tomhet.
Dagarna går, månaderna går, åren går och nu är det 2,5år sen vi träffades för sista gången, Landola och jag ♥. Sorgen är annorlunda nu, saknaden finns där alltid, men det gör inte ont jämt, det är mer en tyst längtan efter det som var, och ibland väller känslorna och minnena upp, och då gör det ont. Vissa ärr läker aldrig. Hon var ju "bara" en häst, men hon var min, bara min. Min livlina ibland, min trygghet och min identitet. Jag var en hästtjej, och min häst hette Landola, och jag älskade henne av hela mitt hjärta, varje sekund av de år vi hade tillsammans. Jag sörjer att jag tappat min identitet, att jag inte längre räknas som en i stallgänget. Jag önskar så att hon fanns här, att jag kunde få ta på henne igen, pussa den där mjuka mulen och ge henne all den trygghet som hon behövde. Jag ältar ganska ofta på kvällarna innan jag ska sova, den där sista dagen i hennes liv. Hur vi satt och Strömsholm hela dagen och väntade på att försäkringsbolag och veterinärer skulle komma överens så att hennes liv kunde avslutas däruppe. Hur veterinären sa att det inte fanns något hon kunde göra för henne, att det inte fanns nåt bot för hennes onda ben. Det gjorde så ont, jag minns att jag, även fast jag var förberedd på det värsta, totalt bröt ihop och Landola bara stod där jämte mig i gången, och mitt hjärta måste ha gått i miljoner bitar just i den stunden. Mamma och Martina var där, och jag tror vi alla sörjde den förlust vi skulle behöva uppleva samma dag. Fina fina Landola, som var så självklar i vår familj. Nu fanns hon inte där längre...
Hon skulle ha fyllt 20år i år om hon levt. Jag önskar jag hade kunnat ge henne ett långt liv, mycket längre än vad hon fick. Jag önskar vi fått mer tid tillsammans.
Du & jag. Jag kommer aldrig att glömma dig, du var mitt livs kärlek på så många sätt.
