Ser på "djävulsdansen" på svtplay gjord av Sanna Lundell och Ann Söderlund som handlar om medberoende, och blir så tagen av människors livsöden och vilka trauman de lever i, och alla dessa barn som lever mitt i en familj med alkoholism och drogmissbruk, det ger mig en stor klump i magen av sorg. Det är ju ingen nyhet att jag har "problem" med alkohol i den bemärkelsen att jag ogillar effekten den har på människor och mina egna minnen av att inte känna trygghet som liten. Mina syskon har olika upplevelser än mig och alla är olika, jag antar att jag var väldigt orolig och känslig som barn och tyckte inte om känslan av att inte ha kontroll över mina föräldrar.. Vi fick alltid följa med på middagar och fester, det var ingenting man gjorde utan barn i deras umgängeskrets och lika fantastiskt kul som alla vi barn hade tillsammans lika läskigt tyckte jag det var med fulla människor, varför pratade de så konstigt och betedde sig så annorlunda mot för några timmar sen?!.. Men hur sätter man ord på det som liten?!.. Vissa saker visar sig ju inte förän senare i livet.
Det var inte förän jag blev gravid med Maja som jag tog ett aktivt val att inte dricka. Maja och hennes framtida syskon kommer aldrig behöva se mig full eller onykter, det är ett val som jag gjort mer kanske för deras skull än för min, och det känns väldigt bra. Vissa saker tar man med sig i livet från sin barndom och en del saker i min uppfostran gör jag precis som mamma och pappa gjorde för det ger mig fina känslor och minnen och andra saker väljer jag att ändra på, om jag gör rätt eller fel vet jag ju inte förän Maja blir stor och kan berätta om hennes syn på att dricka och så vidare, men magkänslan säger att jag gör rätt. Jag önskar fler föräldrar lade sina egna egoistiska behov åt sidan och ser till barnen som finns runt omkring, dessa oskyldiga barn som finner sig i livet som de befinner sig i, oavsett om det är lyckligt eller olyckligt 💕
