first day of my life

Vi tog blodprov förra veckan inför läkarbesöket som ägde rum idag. Maja är som jag skrivit tidigare väldigt åksjuk om man åker för tidigt efter matintag. Vi har knappt 1!km innan vällingen kom upp från frukosten, en stor suck, som tur är hann det mesta hamna i en påse, men usch vilket problem detta är. Det gör att man drar sig för att åka någon längre stans för att det blir kladdigt, äckligt och Maja blir väldigt ledsen. Om någon läser här och har några tips och ideer på hur vi ska underlätta bilresorna så kommentera gärna, vi tar emot alla tips!!!

 

Iallafall, så kom vi fram precis i tid, jag sprang med Maja på höften genom korridorerna och var i väntrummet samtidigt som sköterskan ropade in oss. Väga och mäta och snart är hon 90cm lång, galet :) och ganska så smal. Som sin moster, följt hennes kurva sen hon föddes i princip. Dr.Bang var lite härligt glad som vanligt, Majas prover och levaxinnivåer var som de skulle så vi ska fortsätta äta samma dos som vanligt, och dra ut på besöken från 4månaders intervaller till en gång i halvåret och hoppas att det håller sig lika stabilt som det gjort hela tiden. Han frågade om vi uppfattade henne som "normalutvecklad" och jag förklarade och berättade om hur hennes tal utvecklas och också att hon är duktig både fin-och grovmotoriskt. Och att hon beter sig som vilken nästan två-åring som helst. Nyfiken, trotsig, busig och full att frågor och ideer. Det är en fördel att vara utbildad och jobba med barn varje dag, för jag ser ju på Maja att hon utvecklas "som hon ska" och inte har några hinder för att kunna eller vilja lära sig. Hon är ju fantastiskt vetgirig och vill kunna allt, gärna igår :). Så hon fick väl godkänt även denna gången och efter ett utbrott både inne på apoteket och ute på parkeringen så fick jag in henne i bilen, och väl ute ur stan sov martyren gott :).

 

Det är fantastiskt, och så jobbigt när hon får dessa utbrott, men både jag och Oskar rycker mest på axlarna och sätter oss jämte och väntar ut henne. Oftast vill hon tillslut upp i famnen eller att man bär henne. Att hon får dessa utbrott bland folk är inget som jag bryr mig om, utan jag beter mig som henne, daltar inte om jag vet att det är hon som gör fel, och låter henne hålla på tills hon kommer på bättre tankar. Oftast kommer det fram någon söt tant eller farbror och börjar prata med henne, och då kommer hon på bättre tankar ganska fort. Tokig är hon iallafall, men fantastiskt underhållande :)