1,5år.
I 1,5år har Maja funnits i våra liv nu. Eller drygt två år om man räknar månaderna i magen förstås. Det är ett fantastiskt äventyr att vara förälder. En berg-och dalbana med så mycket känslor som knappt går att förklara, men gränslös kärlek och oro är de starkaste känslorna tror jag. Det är magiskt, men vilket arbete det är. Ju äldre Maja blir, desto mer inser jag vikten av de val, alla val, jag och Oskar gör i livet, och hur det påverkar Maja. Och då pratar vi om alla val, små som stora. Vilken mat som lagas, vad vi ser på tv, vilka semesterplaner vi har, sparkapital och pension. Haha allt handlar ju om henne nu, och hennes framtid. Att hon ska växa upp i ett tryggt hem, bli trygg och stark i sig själv, att hon ska se möjligheterna i livet, att hon ska vara omtänksam och snäll, generös och empatisk. Och smart. På vilket sätt hon än önskar. Jag är så nyfiken på vilka intressen hon kommer ha, kommer jag bli en ponnymamma? Eller kanske en hockeymamma? Eller kommer hon börja dansa, eller måla, eller ja, ni förstår ju konceptet.
Jag tror de flesta som haft 1åringar förstår den frustration som man ibland känner när ingenting man gör blir rätt, när fel emillåt spelas eller när man går ett steg för långt år höger. Vissa dagar sitter känslorna utanpå kroppen mer än andra. Vissa dagar är totalt trotsfria, vissa är fulla av trots och tårar och arga skrik. Men det är lika jobbigt och påfrestande som det är intressant och underhållande. Att hålla sig för skratt mitt i ett utbrott är inte alltid det lättaste, men vi försöker för att visa att vi bryr oss om vad hon säger, men att hon faktiskt inte får som hon vill. Det är svårt, att säga nej, så så så så mycket svårare än jag någonsin tänkt mig. Men jag lär mig, blir starkare och mer tolerant mot hennes tårar och skrik och jag inser att ju mer jag ger med mig desto mindre respekt kommer hon ha för saker och ting. Så det är en konstant konflikt och kompromiss kring det mesta.
Som sagt, det är ett äventyr att vara mamma, och fantastiskt facinerande. Ibland blir jag så förvånad när jag ber henne om nåt eller säger åt henne något som hon sedan förstår och följer instruktion, när blev hon så klok? Alla dessa ord som ramlar ur munnen efter att vi bara sagt det kanske en gång, eller hur hon lärt sig att ta vår hand när hon vill visa vad hon menar och vi inte förstår. Då smälter ju hjärtat. Kommunikationen, det är det mest fantastiska med den här tiden just nu, allt vi lär oss av varandra ♥. Du är magi för mig Maja.
en minidoktor som jag älskar såå.
