first day of my life

I januari var planen hela tiden att Maja skulle börja föris. Vi sökte plats i augusti och fick i förra veckan veta att våra val inte hade plats innan augusti 2014 utan Maja ska gå på en tillfällig förskola som de öppnar i januari och sedan stänger sista juni. TVÅ avdelningar fulla med småkottar (1-2år) som inte får plats på de förskolor de sökt, och det gör mig så ledsen. Dels för vår egen del, att Maja ska behöva skolas in, kryta an och spendera ett halvår på ett ställe med pedagoger och barn som hon sedan behöver separeras ifrån i sommar känns så himla fel. Dels blir jag ledsen på hur läget ser ut, att kommunen inte gör någonting åt detta problem som det faktiskt är. Det är inte första gången som ett tillfällig förskola öppnas och stängs, och det tyder ju på att det behövs fler permanenta förskolor, så att alla dessa barn och föräldrar ska slippa många inskolningar och separationer. Trygghet och rutiner är ju så viktigt för barnen, och när jag nu redan innan vet att Maja inte kommer gå där efter sommaren så kommer allt kännas så, ja tillfälligt....

 

Pedagogerna håller på att anställas just nu, det blir alltså ett helt nytt arbetslag som inte arbetat tillsammans förut, i en uppställd (förvisso väldigt fin) barrack. Jag vet själv hur livet som förskolelärare är. Det är tufft även om man jobbar i ett sammansvetsat arbetslag, men nu kommer de alltså, samtidigt som många små barn ska skolas in på samma gång, också behöva organisera upp hela förskolans vardag, regler (skrivna och oskrivna), vem ska göra vad, och hur ska vi kunna finnas tillhand till alla dessa små barn som behöver så mycket kärlek, rutiner och trygghet.

 

Jag känner mig ganska orolig och inte alls så sugen på det här faktumet, men ekonomin börjar bli skral och Oskar måste börja jobba igen. Jag ska fortsätta jobba 60% vilket innebär 3 dagar på föris i veckan för Maja, men jag önskar så att hon hade kunnat få skolas in direkt på en avdelning där allt var i "ordning och reda", där både vi och Maja kunnat kryta an och veta att här ska vi vara tills hon börjar förskoleklass... Kontrollfreaket inom mig bara skriker nej nej nej, men jag hoppas och tror att det säkert kommer bli bra det här också, men jag sörjer redan de pedagoger och barn som Maja säkert kommer knyta an till som hon sedan kommer förlora för att behöva skolas in ännu en gång efter sommaren...

Himla Motala kommun, skärp till er, öppna fler permanenta förskolor, ge oss föräldrar trygghet i att vi kan lämna våra barn i säkra händer! Minska på barngrupperna, öka personaltätheten och satsa på landsbygden. Det gör mig så upprörd allt det här.