att glömma.
Jag får inte bort tankarna från den lilla säkert underbart fantastiska två-åring som glömdes i bilen igår i 8timmar och dog. Det finns ingenting man kan säga eller göra, jag mår bara så fruktansvärt illa över det trauma som familjen för alltid kommer leva med. FY FAN rent ut sagt, så förbannat helvetes överjävligt livet kan vara. Och sorgen och ångesten som denna pappa kommer att leva med, går det att överleva något sådant?! Vill man ens överleva?.
Den känsla av obehag som finns i min kropp, och panik över hur pojken kände, hur kan det hända.. Stackars, stackars, stackars.
Ikväll somnar jag extra nära Maja ♥
