first day of my life

När jag och Landola möttes i januari 2005 var det kärlek vid första ögonkastet. Vi hade inga planer på att köpa just henne, men ödet hade visst det, och rätt som det är stod vi där med världens finaste häst, som skulle hjälpa Martina ut på tävlingsbanorna. Och som hon hoppade, fort gick det ofta och Martina fick kämpa hårt med sin egen ridning för att bli så bra att Landola accepterade att de faktiskt var ett team. Och det gick, efter ett par års slit, avramlingar och många suckar (och mycket skratt också förstås över vår knasiga häst som kunde bäst själv tyckte hon).

 

Eftersom jag aldrig haft några tävlingsambitioner och tycker mer skogsridning, markarbete, pyssel i stallet och mys är bäst så kom jag och Landola varandra nära på ett annat sätt. Hon blev min kompis, min bästa vän och hon var min prioritet 1 från första dag. Det var tvunget att vara så, för hon behövde stöd och en ledare, nippriga, oroliga och ängsliga Landola som första åren gillade att hoppa ut från hagen, vägrade bli fångad och slet sig om man kom för nära öronen... Dessa olater lärde vi oss att hantera men de försvann aldrig riktigt ordentligt, det blev bara en vardag som vi lärde oss att skratta åt, och både i Halmstad och på Nyrk så lärde de sig henne och förstod när det inte var någon ide att bråka, precis som vi kunde se på hennes öron och ögon när hon skulle börja bråka i hagen, då var det bara att ge upp innan man började.

 

Jag och Landola var ett team, mamma berättade många gånger hur Landola ofta följde mig med blicken för att se vart jag var, om jag var lugn i lite oroliga situationer, för att då kunde hon lugna ner sig. Jag tror att hon var trygg med mig, att jag var hennes centrum för lugn. Jag fanns liksom alltid där. Kompisar, killar, skolan, jobb och annat kom alltid efter Landolas behov, så var det till sista dagen i hennes liv. Alltid alltid först. 

 

Vi jobbade mycket från marken, med att lyssna, stanna, se, höra mig och att inte bry sig så mycket om allt annat så hon var så otroligt snäll att hantera, bara man var lugn. Då gjorde hon allt man ville. På sitt eget lilla vis såklart, för hon var en envis tjurskalle till sto många gånger också, men när vi väl fick henne på vår sida så lärde vi oss fort att älska och skratta åt den biten.

 

Nu har det gått ett år sen den där dagen, och tårarna rinner nästan alltid när jag tänker på henne. Jag minns sista dagen på Strömsholm så väl. När jag var tvungen att ta ett beslut efter två månaders slit utan resultat på hennes onda ben. Mamma och Martina var där med oss, och jag tror allas våra hjärtan gick sönder en bit när vi insåg att vi inte skulle få ta med henne hem, att det här var sista gången vi sågs. När vi stod i boxen och skulle säga hej då var Landola helt lugn, stod nästan och sov, och jag grät i hennes hals och den där lukten kommer jag aldrig att glömma, och det där stället i halsen där mitt ansikte passade perfekt, där kunde jag stannat för alltid just då, för att inte behöva förlora henne. Och sen gick Martina iväg med henne och när jag såg att hon knappt kunde gå på sitt onda ben så förstod jag att jag gjort rätt. Men benen skakade och hjärtat slutade slå för en sekund. Hon var ju en stor del av vår familj, och nu fanns hon inte hos oss mer.

 

Ont gör det, och jag tänker på henne precis varje dag. En hel att hjärtat är trasigt och jag kommer alltid att längta efter den tid som vi hade tillsammans. Jag är så tacksam för att det var hon & jag.