Min vän
Idag är det fem månader sen jag sa hej då till min stora kärlek på Strömsholm Djursjukhus. En sista kram och inandning av hennes lukt innan Martina tog henne i grimskaftet och gick hennes sista promenad med onda steg. Hon var tapper min älskade vän. Ont hade hon, i över 2 månader när vi på olika sätt försökte få hennes ben bra igen, men ingenting fungerade och inflammationen blev kronisk, antagligen på grund av hennes ålder. Och tillslut fick jag inse att jag inte kunde vara egoistisk längre, utan att det var dags att ta det värsta beslutet jag någonsin behövt ta i mitt liv.
18 år fick hon bli, och hon hade ett väldigt fint liv. De åren vi hade tillsammans var fantastiska och vi hade någonting unikt tillsammans som jag kommer värdera högt i resten av mitt liv. Det var hon och jag mot världen, hon var min bästa vän i alla lägen och har fått lyssna på många tankar och tröstat mig när tårarna runnit. Hon har gett mig en känsla av en kärlek som var så okomplicerad, bara äkta. Jag tror att hon älskade mig lika mycket som jag älskade henne och den knasiga personlighet som hon hade.
De minnen vi har tillsammans kommer alltid finnas kvar och jag ler när jag tänker på hennes vackra vakna ögon och alla upptåg hon haft för sig. För enkelt var det inte jämt, hon hade mycket knasigt för sig, men det var också det som gjorde att jag älskade henne så mycket, att jag förstod henne på ett sätt ingen annan gjorde.
Jag saknar dig för alltid, och jag önskar så att du fanns här hos oss ♥.
