Farmor
Maja och jag var på kyrkogården idag när vi tog vår promenad. Majas fina farmor ligger där, eller hon har sin grav där. Hennes själ och ande finns ju runt omkring oss och hon kollar nog till oss ibland för att se till att vi sköter oss och att jag tar hans om hennes älskade son och barnbarn. Jag känner en stor sorg, ilska och frustration över att Maja aldrig kommer få träffa sin farmor, och jag kommer aldrig få träffa min svärmor som jag vet hade varit världens bästa svärmor på alla sätt och vis. Livet är så orättvist och det känns så oerhört ledsamt att jag aldrig kommer lära känna henne.
Det är konstigt ändå, att något så sorgligt som en kyrkogård samtidigt kan vara så vacker.
