Bara bra...?!
Lugnet sänker sig i huset, Maja sover i min famn och vi vet snart om hon ska fortsätta sova eller om hon vaknar om en stund... Det är ett lotteri nästan varje kväll, man vet liksom aldrig riktigt ;).
Det är lätt att bara vara positiv, att berätta om hur glad och underbar och rolig hon är, och om alla framsteg hon gör, och det är lätt att "glömma" berätta om stressen när hon vägrar amma för det händer saker runt om, och tillslut är så hungrig att hon bara skriker.. eller hennes otroligt irriterande gnäll när hon är trött men vägrar sova. Man glömmer kanske berätta att vi ibland får stå i timmar med vagnen inne för att försöka söva henne, och samtidigt som man rystar vagnen ska man försöka trycka in den där jävla nappen som hon envisas med att spotta ut, men inte kan somna utan.
Men ikväll när hon somnar lätt utan gråt och ligger och ser så rofylld ut så hjärtat svämmar över av kärlek så är all irritation och arga tankar som bortblåsta.
Det jag vill komma till är att man ofta säger att "allt är bara bra" men så är det ju inte, det är ju inte ett konstant rosa fluffigt moln att vara mamma, men det är ju inte meningen heller. Glada stunder, jobbiga stunder, roliga stunder, stunder när tårarna rinner och stunder när man vill sälja henne på blocket :).
Men kärleken, den förändras aldrig. Den totala förälskelsen och pirret i magen, den finns där jämt.
