first day of my life

Ikväll är jag en ledsen, och tom Joanna. Alla dessa glädjekänslor i kroppen får alla andra känslor att också börja bubbla, jag börjar känna mig en aning ostabil, vilket jag aldrig nästan är. . . Jag inser hur mycket jag saknar mina vänner som inte finns nära. Mina älskade Halmstadsvänner, ni som betyder så mycket, jag saknar ihjäl mig och känner mig tom utan era kramar. Ni är så viktiga och jag säger inte ofta nog hur mycket jag älskar er och hur det känns i hjärtat när jag tänker på er. Idag är det extra jobbigt för jag känner mig alldeles för långt bort, och jag vill vara en del av er vardag och jag vet inte hur jag ska lösa det här.

Allt känns så splittrat. Så mycket känslor och saker jag vill göra, men ändå sitter jag här utan att ta tag i det. Jag behöver ta mig till ett tåg och åka till er, för att överleva det här livet jag lever just nu. Rotlös och utan planer och mål. Det är ju ni som håller mig uppe, som peppar och säger åt mig att få arslet ur. Det är ni som dricker vin med mig, som filosoferar om livet och som ger mig råd om kärlek. Som skrattar åt konstiga saker jag säger och som får mig att växa som person, varje dag genom att utmana och ifrågasätta. Det är ju ni som gör mig till mig.

Jag älskar er för allt ni ger ♥.