Man (läs: jag) glömmer ibland att det faktiskt är ganska många som läser den här bloggen (hej realitycheck) och jag har ju ingen aning om vilka ni är, främlingar eller vänner (eller vissa vet jag ju såklart). . . Min blogg är väldigt ärlig ibland och jag skriver rakt ur hjärtat (och mycket konstigt flum om nätterna) men jag kanske ska börja inse att jag kanske ska tänka till först innan jag vräker ur mig hela jag. Men det är väl charmen lite också. . . Jag är ju sån i verkliga livet också, pratar innan jag tänker, och jag har ju inget att dölja. . . Sååååå nej jag fortsätter nog som jag alltid gjort och är mig själv, på gott och ont. För det är det viktigaste. Öppna kort :)








Goodnight, you princes of Maine. You kings of New England ♥