Ibland rinner bägaren över och allt känns lite tyngre än innan fast allt egentligen är som det är hela tiden. Saknad, sorg, vilsen, känsla av otillräcklighet, beslut, och annat som jag försöker att tänka på så lite som möjligt kommer tillslut upp till ytan och då är det bara att andas djupa andetag och hoppas att det snart går över igen. Ingen är ju mer än människa och hur lycklig man än känner sig så finns det alltid saker som får en att tveka över sig själv på ett sätt eller annat. När det här händer, nästan alltid på kvällar/nätter kommer dubbelslagen på hjärtat samtidigt vilket är otäckt i sig (genetiskt) och det blir inte bättre när det redan är fullt med känslor och tankar i huvudet.. .

Det otäcka är att när jag kom hem imorse hade Martina skrivit på skype att hon haft svårt att sova och att hennes dubbelslag också kommit tillbaka?.. Syskontelepati. Som om jag visste att hon inte mådde bra och därför mår jag inte heller bra. Så nu är jag ledsen att inte kunna vara där för henne, samtidigt som allt annat världslig skit som jag tänker på... Jag behöver dig min själsfriende ♥

Baaah, hatar såna här dagar. Hatar! Men imorgon kommer säkert allt kännas bra som vanligt igen och då är ju den här dagen inte så viktig.