Sitter i soffan med katter på varsin sida och en brasa som sprakar jämte mig. Tvn är avstängd, total tystnad, bara ljudet av tangenterna som hörs. Och jag kan inte låta bli att le. Varför blir jag så lugn när jag kommer hit, varje gång. Jag sover gott, jag är glad och sprallig, energisk och lycklig. Jag gör saker, vill laga mat, pyssla och gå promenader. Magen är frisk och gör inte så ont längre.
Ångestfri, men ändå med så mycket saker som jag ska ordna.

Men jag har andrum just nu. Här i min frizon ♥
Jag tror det har att göra med all kärlek som finns i dessa väggar.
Ingenting är vackrare och starkare än kärleken till min familj.

..men alltid är det ju någonting som gror därinuti. den där ensamheten man känner som ingen familj eller vänner kan hjälpa en med, som man tampas med själv. Att smsa nån och säga godnatt. Att dagdrömma om pirr i magen och att tappa fokus och bara fastna i ögonen med nån, som man tycker om lite extra. Jag drömde om nån inatt som jag inte tänkt på på ett tag och så hörde han av sig idag, hur konstigt som helst. Livet kallas det väl.