Oj kärlek. Vi hoppar rakt in i det. Det finaste man kan uppleva, men också den värsta smärtan man kan uppleva om det inte går som det var planerat, eller som man vill. Kärleken är oändig, den är vacker och förlåtande och bubblig. Och alldeles underbar. Jag är kär i livet, i min familj, i mina vänner, och jag hoppas jag får vara kär i någon alldeles speciell snart igen. För kärlek är det man lever för, det där därför vi finns på denna jord. För att dela livet med andra genom kärlek.

Min första kärlek hette Markus Jonsson och vi gick i samma klass 1-9an. Jag tror vi var ihop i några år här och där när vi var små, och han var den första kille jag kysste, på en klassfest utanför Röda stugan i Motala för läängesen. Jag minns att vi sa nångång att om vi fortfarande var singlar när vi var 25 år så skulle vi gifta oss och skaffa barn. Tänk så vuxna man trodde man skulle vara när man var 25, och nu står man här och känner sig samma som alltid, nästan. Markus är fortfarande en vän som jag alltid kommer hålla nära hjärtat.

kommer alltid komma ihåg när vi satt i Rickard säng Markus, jag och Pernilla (om jag minns rätt) och vi sjöng "ska vi gå hem till dig" med Magnus Uggla högt till honom och han höll på att ramla ur sängen av skämmighet :).