Igår när jag satt i bilen och lyssnade på Lugna favoriter så hade dem en sån där önskelunch där man kan ringa in, säga någonting sött om någon som man tycker om och sen önska en låt.. Visst, iden är fin att man kan få uttrycka sin kärlek till någon genom radion, men när programledaren läste upp ett mail från en tjej som sa något ungefär såhär så blev jag rädd:

"jag vill hälsa till min pojkvän blabla för han är det underbaraste som finns, han är mitt allt och utan honom är jag ingenting"...

Det som skrämmer mig med detta är det sista hon skriver ...utan honom är jag ingenting.. Det jag undrar är hur man kan nedvärdera sig själv så mycket? Som om hon inte fanns innan de blev ihop, och som hon inte skulle finnas eller vara betydelsefull om de någongång gör slut. Att bli så beroende av någon att man glömmer bort att man är en egen individ känns väldigt konstigt. Det är väl alltid så att man ska sätta sig själv först, det viktigaste i livet är relationen man har med sig själv [som emelie så många gånger påpekat :)]. Man ska aldrig vara bäst bara när man är ihop med någon, utan man ska vara bäst, själv, i alla lägen i livet.

Det jag vill säga med detta är att jag tror på kärlek men jag tror också det är otroligt viktigt att inte se sig själv som någon bipart i förhållandet, man är två i kärlek, och man lever tillsammans i en relation, och man lever också två stycken tillsammans med två egna relationer till sig själva.. Det är viktigt att se sig själv!

Nu blev det lite flummigt men ville bara få ur mig detta :) haha.