Sett på "Mona Lisas leende" precis, och tycker faktiskt den var fantastisk. Tänk om man kunde få ha en sådan lärare som ingenting hellre önskar att man ska leva efter sina drömmar och verkligen bryr sig om hur det går för dig. På högskolan är man bara en i mängden, och det är inget som är personligt i utbildningen. Jag kan sakna en stödjande hand av lärarna, som man fick under högstadiet och gymnasiet också för den delen. Nu är man bara en del i statistiken helt enkelt... En av dem 50 av 130 som klarade första tentan, men jag kommer ju aldrig ha ett namn inför dem. Vet inte om det är positivt eller negativt dock, det är bara att vänta och se. Tack och lov för alla underbara klasskamrater, utan dem hade jag inte klarat en vecka.

Nu ska jag filosofera en stund, är på det humöret just nu, och sen bädda ner mig i sängen,

GODNATT världen ♥