Jag har precis läst ut Malin Sävstams bok "När livet stannar". Jag vet inte varför jag dras till böcker som handlar så mycket om misär och elände och katastrofer, kanske handlar det om att jag för det första är en rätt känslig person, och för det andra att det ger mig en anledning att sluta klaga på omgivningen för ett tag. Boken är ofattbar och man förstår inte att någonting så hemskt kan få hända en människa. Hon skriver mycket bildligt om sin döda man och sina två döda barn. Hon förklarar om hennes oförmåga som mamma till den son som överlevde och på ett mycket detaljrikt sätt delger hon alla läsare om de första åren efter tsunami-katastrofen och hur hon genomled det. Jag grät på varannan sida, men jag fortsatte läsa ändå, på något sätt blir man fångad i historian som man ibland inte ens kan uppfatta som sann, så hemskt är det. Efter en sån här bok är man rätt sorgsen, och det har man all rätt att vara. Men jag försöker också använda det som jag läst och bli en något bättre människa. Kanske ringer jag min mamma en gång extra bara för att höra så att hon mår bra. Man börjar uppskatta dem små sakerna i livet som man annars bara klagar på.

Läs den.