first day of my life

jag tänkte väl att allt skulle vara alldeles för bra för att vara sant... Har känt i magen i flera dagar nu att jag inte mått så bra, och jag brukar ju bara skjuta det åt sidan och låtsas som ingenting, precis som jag gjort hela mitt liv... Så när vi varit hemma hos Anna & Patrik och deras söta nya bäbis Emmie så hoppade vi in i bilen och jag skjutsade hem Tompa för han ville sova hemma..

Körde iväg och bröt ihop totalt... var tvungen att stanna bilen för att jag inte såg för alla tårar.. Det var ganska skönt att gråta, men jobbigt ändå, för nu är inte tompa här och kan trösta, jag får klara mig själv, någonting som jag inte är något bra på allt.

Nu känner jag mig totaltom och vill bara gråta klart och sova.. stängt in mig i datarummet, vill inte att mamma ska se mig ledsen, hon tror ju att jag mår så bra, och jag vill inte att hon ska oroa sig när jag är 30 mil bort.

Ibland är det inte lätt, det bara är så. önskar bara ibland att någon kunde förstå...