sen i söndags kväll har jag längtat hem, hur kan det komma sig? så mycket som man klagar på det här stället så har jag saknat det som tusan...
Men halmstad är alltid halmstad och kommer alltid vara speciellt för det var där jag o. tommie började vår lilla sommar-resa om man bortser från midsommar... men det var också halmstad som förstörde chanserna att det skulle kunna utvecklas någonstans.. hade han bott här hemma nu hade vi säkert varit tillsammans och haft jättemysigt, precis som det varit hela sommaren. Men man ska inte vara bitter, man ska se positivt i saker även om jag sitter här och gråter just nu..
Det är klart att jag hade velat annorlunda, och det är klart att jag är ledsen som faaaan över att inte ha honom som min,men vad har jag att välja på, att vara nykär och ha ett distansförhållande ?.. är det så roligt då?... är det inte bättre att ha tron o hopp om att om det ska vara vi någongång så kommer det nog bli så, och annars så var det ju inte ment to be ändå..

lii och jag pratar på msn och hon lyssnar på mina problem.. och kommer på mig själv att sitta och skriva något väldigt sant:
"hihi tack  .. tänk om killar kunde se det ens bästa tjejkompisar gör och älskar en för, varför är man inte samma när man är med dom ?... tycker jag inte är så annorlunda men det måste ju vara något, för hur kan misslyckas hela tiden m killar men vännerna består och fortsätter älska en ?...."
Det är ju sant, även om man tror att man är densamma jämt så måste det ju vara något som man ändrar på som gör att killarna inte tycker om en tillslut... det är konstigt..

tack för dom här dagarna, hoppas jag får komma ner igen, tycker om er så mycket, man känner sig hemma tillsammans med er!!
idol nu,