det här med det jag skrev i förra inlägget.. om min hemlighet..
det är ingenting jag är stolt över, ingenting jag velat bära på... men det är någonting som varit en del av min vardag länge nu. ingen vet någonting alls, jag kan inte ens berätta det för mina bästa vänner.
någonting inom mig tar emot.. jag vill berätta, men det går inte, många har frågat, men fått tystnad till svar..
det är svårt och jobbigt..
som jag skrev förrut, jag berättade det för honom, i ett brev.. men han brydde sig inte.
jag trodde att han skulle ge mig stöd, eller iallafall reagera.. men ingenting.
kanske därför jag inte berättar, för att jag är rädd för att folk bara skulle skratta eller inte bry sig...
jag vet att ni, vännerna inte skulle göra det, såklart inte, det är ju en del att vara en vän, att lyssna och stötta..men just det här håller jag inom mig, tills jag känner mig stark nog...
en vacker dag kanske jag kan hjälpa någon annan..

jag är ledsen, varför?! ....
tårarna rinner, men jag klarar mig alltid.. det är bara att bägaren har blivit fylld...
den är fylld av ångest, av ältande, den är fylld av saknad, av kärlek, att lycka och skratt,
av sorgsenhet och alla känslor som någonsin uppfunnits

                                                                          Förrutom den totala lyckan.
kom till mig.