tisdag 31 oktober 06:

"klockan är 04:36... Lyssnar på ipoden, keith urban.. tänker och tårarna rinner. Jag känner mig så tom, så tom på allt, så tom på kärlek. Och jag mår så bra, jag har så många bra dagar, men vad hjälper det när klumpen i hjärtat bara växer, mer dag för dag och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kommer falla, falla hårt och jag vet inte hur jag ska undvika det. jag vill inte falla, vill inte sitta klockan 4 på natten och ha tårarna som min enda vän.
Jag vet inte vem jag är längre, jag har tappat mig själv någonstans på vägen, jag är vilse och vet inte vilken väg som jag ska gå. Allt känns så fel, så fel vad jag än gör. Jag måste börja vara ärlig mot mig själv, det är det enda sättet.
Jag försöker rymma från mig själv, från mina känslor, från den outhärdliga saknaden som äter upp mig innifrån. jag rymmer från allt som får mig ledsen, för jag orkar inte mera. Hela detta år har varit ett rent helvete, förrutom de månader jag fick vara glad i somras, med någon speciell som räddade mig, jag hade nog inte klarar länge till utan honom, jag hade hamnat för långt ner i ett svart hål, fallit för långt för att kunna ta mig upp på egen hand. Jag hade nog inte varit så stark som jag ändå är nu utan honom, kommer vara evigt tacksam.
Men även om det som varit är ett förflutet och även om det har ändrat mig på ett positivt sätt, så ser jag ingen framtid, och jag kan inte heller leva i nuet för det skrämmer mig. allt är så ovisst, hela mitt liv. vart ska jag ta vägen härnäst, vad kommer att hända ?
Jag känner mig fast och jag är så rädd, rädd för mig själv, rädd för kärleken, rädd för saknaden och rädd för den plågande ångesten. Men imorgon är en ny dag, och livet går vidare, utan att jag har en aning om nästa steg..
Jag skrämmer mig själv, jag behöver hjälp."