Att vara mörkrädd är ingenting man önskar någon. Jag tänker inte på det så ofta, för oftast har jag någon runt mig, är det inte familjen finns T där eller någon vän.
Men nu sitter jag här ensam, i mörkret, och är rädd,och lyssnar på alla ljud soim låter runt omkring mig. Sätter på musiken på så högt det går, och hoppas att jag får vara ifred från allt otäckt de här dagarna jag är för mig själv.
Alla bara lämnade mig och tror att jag klarar mig, och visst gör jag det, men det gör inte att jag inte är rädd... eller att jag tycker det är okej att ni bara stack...

Hur ska det gå med en egen lägenhet, där jag inte har någon mamma eller syster att prata med om jag blir orolig... Det klart att man vänjer sig, men att vara rädd för mörkret och vad som finns där har alltid funnits med, och jag tror inte det kommer försvinna heller.. Minnen från barndomen som finns där...

Jag låser dörren om mig, och hoppas jag somnar tidigt, imorgon ska jag upp kl 7.30 för att ha jouren i stallet. imorgon ger mig ångest, dumma nyår.