Att acceptera
Under graviditeten med Maja gick jag upp drygt 10kg, och fick några bristningar runt naveln efter bf, de kom dagen efter hon har beräknad, antar att magen var ordentligt sprickfärdig då, sen var hon ju 11dagar sen så huden hann gå sönder litegrann. Nu med Saga vägde jag mindre från början, och gick upp ca 15kg, men slutade på samma vikt som med Maja och kände mig ungefär lika stor men efter mitten av graviditeten så började jag märka av att magen fick några fler bristningar och jag fick lite panik... Försökte att inte tänka på det så mycket och inse att det ändå inte går att styra, hur mycket jag än smörjde mig (måååånga flaskor bio-oil har gått åt). Nu har det gått två månader sen förlossningen. De extra kilona är snart borta, men kroppen är hängig och svag. Och på magen har jag tigerränder som påminner mig varje dag om de två bebisar som faktiskt bott i min mage, och samtidigt som jag sörjer min fina mage från förr så har jag accepterat hur jag ser ut nu. Fast inte riktigt ändå, i sommar kommer jag nog satsa på hög bikinitrosa, eller så går jag all-in heja mamma-magen som folk tycker man ska göra. Vi får se helt enkelt hur jag känner om en månad när vi är i Kroatien och jag ska visa upp mig i bikini. Ett bra första test eftersom det bara är familj som inte kunde bry sig mindre.
Fina magen där två prinsessor bott och vuxit ♥️ så stolt över min kropp och vad den skapat!
