Jag tror jag är bra uppfostrad på det sättet att jag bryr mig om andra, kanske lite för mycket ibland, men jag har lätt för att lyssna, relatera, ge råd och hjälp när det behövs, eller att bara vara ett bollplank att skrika mot. Att känna empati för andra människors öden kan både vara positivt och negativt, för ibland kan man bli så ledsen över andras livstrauman att man tappar tron på sig själv till viss del. Att man inte vet nog om livet för man har inte känt den sorgen eller paniken eller ångesten som kommer ur hemska situationer... Men jag tror kanske inte heller man behöver ha upplevt all smärta för att kunna förstå eller kunna lyssna, ofta är det viktigast att bara vara där och stötta och lyssna tills orden tar slut.

Jag kom och tänka på det idag, hur viktigt det är att visa andra att man bryr sig. Att le åt den tjocka tonårskillen på gymmet som kanske blir mobbad i skolan kan hjälpa hans dag, man vet aldrig, eller att tacka när personer stannar vid övergångsställen, skratta med den bittra tanten i kassan, eller ge en uppmuntrande blick åt mamman i affären när barnen ligger skrikande på golvet. Jag tror man kommer långt genom att le och tacka sig igenom vardagen. Vi är väldigt bra i Sverige på att blunda och gå  vidare och bara bry oss om oss själva.

Men jag tror på karma och om du gör gott kommer du också få gott tillbaka så jag fortsätter nog le och ser vad som händer :)