Ganska ledsam tisdag om man tänker efter. Fast jag försöker att inte göra det, känna efter alltså, och bara ta det som det kommer, detta hejdå som komma skall imorgon, blä. Jag trodde det skulle kännas lättare än det just nu känns, det känns ganska förjävligt faktiskt. Och oroligt! Tänk om nåt händer, om hon känner sig ledsen och behöver mig eller om nån beter sig illa mot henne? Inte nånting kan jag göra åt det då, bara vara kvar här och vara handlingsförlamad. . .

Martina, du är allt för mig, och vad jag än skriver för fina ord här kommer det ändå aldrig kunna beskriva det som känns i hjärtat, men jag tror du vet ♥.

Vi ska ut och äta lite ikväll så jag gjorde mig till för att ge henne något annat än ett mysmongo till syster att minnas och plattade håret. . . Längtar dock till sommaren när huden är  solbränd och mascara är ett minne blott, just nu ser jag ut som ett spöke utan, men ni får ta det för jag orkar inte, ni får tänka er ;)